English within the text- Translated by Anna Lindemark, Lindemark Text

Tuskaft
Denna teknik är den äldsta och vanligaste vävbindningen. Den är mycket stark. Varannan tråd går upp och varannan ner, vilket gör att de tillsammans binder på fler ställen än i någon annan vävteknik. Detta gör också bindningen ganska stum och stel som konstruktion betraktad, och materialet och inställningen påverkar som alltid tygkvaliteten. Däremot är tuskaftsväv inte per automatik hård och stel.

Tuskaft är den äldsta bindningstyp man känner till, och dess ursprung härrör från andra material. Idén till vävning kommer från andra tillämpningsområden, exempelvis korgflätning. De äldsta bevarade Svenska fynden är från bronsåldern. De fragment som finns bevarade från denna tid har en trådtäthet på 3-6tr/cm. Fragmenten är bruna, och allt tyder på att detta är en naturlig pigmentering, dvs. fåren var bruna. Fragmenten saknar mönster. Inslag och varp är ganska lika och tråden har relativt hög snodd. Från järnåldern finns fynd av olika kvalitéer i ull, tunna och grova och även färgade. Från denna period finns även tuskaft vävd i lin.

Under medeltiden blir det större skillnader på varp- och inslagssystem, särskilt vad gäller ylletextilier. Varpen utgörs ofta av en något tunnare och hårdare z-spunnen tråd, medan inslaget ofta är en lite fylligare och lösare s-spunnen tråd.

Tuskaft har varit populärt genom hela historien och är så än idag. Det är en mycket användbar bindningsteknik som passar för många ändamål. Linnetyger vävda i tuskaft blir lite styva och stumma, vilket gör att tygerna passar bra till exempelvis skjortor och särkar, lakan, handdukar, foder och dok. Som glesare yllevara har det varit populärt i sjalar och som valkad yllevara i allehanda olika ylleplagg.

English
Plain weave
This technique is the oldest and most common type of weave. The binding is very strong. Every thread passes alternately over and under the adjacent one, which makes them bind in more places than in any other weaving techniques. This makes the binding fairly rigid and stiff in construction, and materials and setting further affect the quality of the fabric. However, a plain weave is not hard and stiff by default.

Plain weave is the oldest and most common type of weave, and it originates from the use of other materials. The idea of textile weaving stems from other applications, such as basket weaving. The oldest preserved Swedish finds date from the Bronze Age. The preserved Bronze Age fragments have a thread count of 3-6tr/cm. The fragments are brown, and everything indicates that this is a natural pigmentation, i.e. that the sheep were brown. There is no pattern in the fragments. Weft and warp are pretty similar, and the thread has a relatively high twist. During the Iron Age, there are finds of plain weave in flax. This period demonstrates finds of different qualities, thin and coarse, including coloured ones.

During the Middle Ages, there is more variety in the warp and weft systems, especially when it comes to woolen textiles. The warp is usually a little thinner, made from yarn that is spun harder, while the weft often is a little fuller, made from more loosely spun thread.

Plain weave has been popular throughout history, and it still is. It is a very useful binding, that works for many purposes. Since plain weave fabrics are a little stiffer and more rigid, they are frequently used in shirts and robes, sheets, towels, lining, wimples etc. Woven with more sparsely placed threads, it has been popular in scarves and has also been felted for use in all sorts of woolen garments.

Inställningar
Då man tänker på tuskaft idag, tänker man inte sällan på en kvadratisk inställning, det vill säga en väv som har lika många trådar per centimeter i varpen som i inslaget. Men det behöver inte vara så! Tuskaft som bindning anger bara att en tråd går över och att en tråd går under varandra innan de växlar position. Detta innebär att varpen kan vara jättetät, och inslaget mycket glest. I de fall då varpen är så tät att den täcker inslaget, brukar man kalla väven för varprips. Är det tvärtom, så att inslaget täcker varpen, kallas detta inslagsrips. Med dagens terminologi utgör tuskaft en av de tre grundbindningarna. Det finns också en rad härledningar av dessa. För att en bindning skall räknas som en härledning, skall den kunna produceras på lika många skaft som den bindning den härletts ifrån, vilket i fallet med tuskaft är två, härav namnet tu-skaft.

Den vanligaste härledningen, vilken även förekom under medeltiden, är panama, då även kallad tvistväv. Det är en typ av förstoring, där trådar går i par: över två, under två.

Under medeltiden används denna bindning nästan uteslutande som bottentyg till yllebroderier, och vävs då i lin. Den kan också förekomma som en färgrand i en tuskaftsväv, för att få in en starkare kulör i randen.

English
Settings
When we think about plain weave today, we often picture a square setting, or a balanced plain weave. That is to say, in which the warp and weft are made of threads of the same weight (size) and the same number of ends per cm as picks per cm. But it doesn’t have to be that way! Plain weave as binding is defined only as “every thread alternately passing under and over the adjacent thread.” This means that the warp threads may be placed either really wide apart, or very close together. If the warp is so dense that it covers the weft completely, we usually call the fabric warp-faced plain weave. In the opposite case, when the weft covers the warp, the fabric is known as weft-faced plain weave. Plain weave is one of the three basig binding types. In addition, there are a number of derivatives of these basic types. For a binding to qualify as a deduction, it must be possible to produce on as many shafts as the original bond from which it is derived.

The most common derivation, which existed in the Middle Ages too, is the basket weave or Panama weave. This is a sort of increased weave where the threads run in pairs.
During the Middle Ages, this binding type was used almost exclusively as the base fabric for woolen embroidery, woven in flax, or in colour stripes on plain weave fabric, in order to achiece a more vivid colour effect. See picture.