40/ 2018- The hard core metal

As some of you may already know, Amica Sundström  from Historical Textiles, works at the Swedish History Museum as textile curator. Today, together with Thomas Neijman, she held a guided  tour for a group of people with a special interest for medieval metal works. The armourerAlbert Collins, Via Armoari, celebrates 20 years as a professional armourer this weekend and he has a big party to celebrate this. Plenty of people have travel to Stockholm just for this occasion. The group that came to the museum took the chance to visit the special tour today when in the neighborhood.

Albert also, as many of you may already know, just had a kickstarter campaign get help with the funding, in order to reintroduce armourer as a official craft in Sweden. The last master armourer we had in Sweden was during the late 18th century. After the last master died the craft was official gone.

Albert’s kickstarter campaign has been fully funded and it is incredibly pleasing that it will once again be possible to reintroduce this craft to the Swedish craft council.

We are incredibly happy about this and therefore deviate from our usual theme of displaying textiles. We will this weekend display a mix of photo on various types of medieval (and some older) metal items that are parts of the collections of the Swedish History Museum.

Hope you can forgive this textile free Friday. <3
ps. There are of course some pictures of things that are related to textiles such as scissors, pins etc.

Happy weekend!
Amica and Maria

Diamantkypert efter fynd från Birka /Diamond twill after find from Birka

Vi har nu fått in diamantkypertvävt tyg. Tyget är en rekonstruktion efter fynd från Birka. Dateringen är 800- 1000.
Tyget är vävt i ren ny ull. Trådtätheten är 36 tr/ cm i varp och 16 tr/ cm i inslag.
Bredden är 158 cm inklusive stadkanter och och vikten på tyget är 165 gram/ kvadratmeter.
Vi har provfärgat tyget med växtfärger och det fungerar fantastiskt bra.
Priset är 620:-/m
Tyget går också att beställa i olika växtfärgade färger om så önskas. Fråga efter prisuppgift.
För att beställa: skicka mail historical.textiles@gmail.com

We have now received a diamond twill. The fabric is a reconstruction after findings from Birka. The dating is 800 -1000 AD.
The fabric is woven in pure new wool. The thread count is 36 tr / cm in warp and 16 tr / cm in weft.
The width is 158 cm including the selwages and the weight of the fabric is 165 grams / square meter.
We have test dyed the fabric with vegetable dyes, and it works fantastically well.
The price is 620sek/m or 61 Euro/m
The fabric can also be ordered in various plant dyed colors if desired. Ask for a price.
To order: send email to historical.textiles@gmail.com

Masku villaintarsia

Straight from the opening of the exhibition in National museum of Finland. 

The  Masku inlaid woollen coverlet have been reconstructed by 16 engaged persons. Elina Sojonen and Mervi Pasanen have been the project leaders of this amazing project. 

We are so happy that we could be here right now and see the outcome of everyones hard work. 

Right now the original and the reconstruction is exhibit in the same room. Don’t miss the chance to see them both together. 

Sorry for the bad quality of the photos. The original is behind glass and tricky to photograph. 

Amica & Maria 

Maskutäcket / The Masku coverlet

Vi har precis kommit hem från Finland och Nationalmuseum i Helsingfors. Tillsammans med Elina Sojonen, Neulakko, och Mervi Pasanen, Hibernaatio, har vi fått förmånen att analysera Maskutäcket. Maskutäcket kommer att rekonstrueras och vi ser fram emot att få följa arbetet hos våra finska kollegor. Man kan följa museets instagramkonto: kansallismuseo för information och givetvis bloggarna ovan.


 Photos: Mervi Pasanen


 We have just arrived home from Finland and the National Museum in Helsinki. Together with Elina Sojonen, Neulakko and Mervi Pasanen, Hibernaatio, we have been privileged to analyze the coverlet from Masku. The Masku coverlet will be reconstructed and we look forward to following the work of our Finnish colleagues. One can follow the museum’s instagram: kansallismuseo for information and of course both bloggers above.


Att återskapa två guldskinnstäcken/ To recreate two inlaid woolen coverlets

English within the text

Att återskapa guldskinnstäcken
Det finns en grupp textilier som har bevarats från medeltiden som oftast benämns som intarsiabroderi, mosaikbroderi eller guldskinnsbroderi. Textilierna har alla bevarats i olika kyrkor, från Småland i söder till Hälsingland i norr. Historiska museet i Stockholm förvaltar en stor del av dessa textilier.
Dalhemstäcket och Skepptunatäcket är uppkallade efter de kyrkor de hittats i. De syddes båda i slutet av 1400-talet och användes då troligen som altarbeklädnader.

Recreating gold leather coverlets

There is a group of textiles that have survived from the Middle Ages which is usually referred to as intarsia embroidery, mosaic embroidery and woollen coverlets in inlay technique with gilt leather strips. The fabrics have all been preserved in various churches, from Småland in the south to Hälsingland in the north. Historiska museet in Stockholm manages a large part of these textiles.
Dalhem coverlet and Skepptuna coverlet are named after the churches they were found in. They both were sewn in the late 1400s and was probably used as altar coverings.

Varför rekonstruera två täcken?
Vi har under en längre tid diskuterat hur spännande det hade varit att få se hur Dalhemstäcket och Skepptunatäcket såg ut då de var nya. Vi diskuterade vad det var som gjorde att man blir så glad när man ser dem. Vad är det i uttrycket som gör dem så intressanta?
Vi kom fram till att det var att alla rutor är olika och har en egen personlighet. Vi tänkte att det måste varit flera olika personer som sytt dessa och att alla som sytt har tolkat just sitt mönster på sitt eget sätt.

Vi tänker oss att de som sydde täckena från början har tittat på en existerande textil eller hämtat inspiration från exempelvis golvtegel, men att man sedan har jobbat med sin egen bild, sin egna ruta, utifrån minnet. Detta har gett variationer. Det är också tydligt att vissa djur aldrig har setts av den som sydde, utan att den personen helt klart jobbade med en minnesbild av ett djur. Vi vet med säkerhet att ingen i Sverige under medeltiden hade sett en enhörning, förmodligen inte heller ett lejon 🙂

En annan aspekt är att när vi tittat på originalen så syns det tydligt att de som sydde broderierna har använt flera olika tyger, både tuskaft och kypert med lite olika täthet och valkningsgrad. Vissa bitar är skarvade och vissa bitar är lagda på skrå. Ett visst mått av återbruk verkar ha förekommit.

När idén att rekonstruera ett täcke började växa fram ville vi fråga om fler personer ville vara med, både för att vi inte skulle hinna sy allt själv under en överskådlig framtid, men framförallt för att vi trodde att fler händer skulle ge en bättre bild av täckenas uttryck och själ. Därför skickade vi ut frågan till människor som vi visste var intresserade av medeltiden, av att brodera eller intresserade av historiska textilier. Vi blev väldigt glatt överraskade att i princip alla svarade ja, och plötsligt stod vi där med en stor grupp människor på 28 personer som ville sy. Vi bestämde då att vi skulle göra två täcken, både Skepptunatäcket och Dalhemstäcket. Båda täckena består totalt av 44 olika bitar varav 43 av bitarna har någon form av broderi på sig.

Vi var båda väldigt bestämda på att det viktigaste varit att fånga uttrycket av täckena och inte att göra exakta kopior av originalen! Vi ville också att de skulle se ut som när de var nygjorda och det var viktigt för oss att arbeta med rätt material och att färgerna på tygerna färgades in med växtfärger som motsvarade medeltidens alternativ.

Why reconstruct two coverlets?
We have for some time been discussing how exciting it had been to see how the Dalhem and Skepptuna coverlets looked like when they were brand new and shiny.
We discussed what it is that makes you so happy when you see them. What is it in the expression that makes them so interesting?
We concluded that it was that all the squares are different and have their own personality. We thought that there must have been several people who sewed them and interpreted the pattern in their own way.

We think that those who sewed the coverlets initially looked at an existing textile or were inspired by, for example, floor tiles, but worked with their own image, their own square, based on the memory of that . This has given variations on the theme. It is also clear that some animals have never been seen by the seamstress, the person clearly worked with a memory of an animal. We know with certainty that no one in Sweden during the Middle Ages had seen a unicorn, probably not even a lion 🙂

Another aspect is that when we looked at the originals, it clearly showed that those who stitched the embroidery used several different fabrics, both plain weave and twill with slightly different density, and differently fulled. Some pieces are spliced and some pieces are laid out on the bias. A certain amount of recycling seems to have occurred.

When the idea to reconstruct the coverlets began to emerge, we wanted to ask if more people wanted to be part of the project. Both because we would not have time to sew everything ourselves for the foreseeable future, but above all, because we thought that more hands would give a better picture of the coverlets expressions and soul. Therefore, we sent out the question to people we knew were interested in the Middle Ages, interested in embroidery or interested in historic textiles. We were very pleasantly surprised that almost all said yes, and suddenly we were standing there with a large group of 28 people who wanted to sew. We then decided that we would make two coverlets , both Skepptuna and Dalhem. Both the coverlets are made of a total of 44 different pieces of which 43 have some form of embroidery on them.

We were both very determined that the most important thing was to capture the expression of the coverlets and not to make exact copies of the originals! We also wanted them to look like when they were freshly made and it was important for us to work with the right materials and the colors of the fabrics, dyed with vegetable dyes corresponding to medieval dyes.

Principen är enkel, två tygbitar av olika färg läggs på varandra, en mönsterform (i detta fall ett djur) skärs ut genom de båda tygerna. Därefter byter de utskurna djuren plats, så att det röda djuret kommer mot den blå bakgrunden och tvärt om. De fogas samman, med lintråd, kant i kant med kaststyng. Över sammanfogningen läggs sedan en smal remsa av tillskuret förgyllt läder. Läderremsor används också som dekor på övriga ytor och broderas då som läggsöm, det vill säga guldremsan ligger på ytan och lintråden sys då över remsan och genom tyget och på så sätt hålls remsan fast på sin plats.

Sewing technique
The principle is simple, a template (in this case an animal) is cut out from two pieces of fabric of different colour. Then the cut-out animals changes place, so that the red animal will lie in the blue background, and vice versa. They are joined with linen thread, with whipping stitches. Over the stitches a narrow strip of gilded leather is sewn . Leather strips are also used as decoration on other surfaces. The gilded leather strips are worked with a couching stitch, that is, the gold strip is laid on the surface and sewn with linen thread over the strip and through the fabric and thus the strip is held firmly in place.

Färgning och materialval
Eftersom originalen visar att de var sydda av olika tygkvalitéer, både tuskaft och kypert beställde vi vita ylletyger i olika kvalitéer för att kunna växtfärga dessa. För att bibehålla dynamiken i täckena så har vi färgat tygerna i tillskurna bitar och i olika färgbad för att få lite nyansskillnader på bitarna.
Det röda är färgat med krapp, det blå är färgat indigo och därefter överfärgat med valnötsskal för att få fram en mörkare nyans. Det gröna är färgat med vau och överfärgat med indigo. Vi har medvetet valt att göra den gröna mer grön än originalen, som har en tydlig blågrön ton. Detta för att gul färg generellt bevaras sämre än blått, vilket gör att den har försvunnit och därför har den blå blivit mer dominant på originaltäckena. Originalen är inte färgade med indigo utan med vejde.  Av kostnadsskäl valde vi indigo, då man inte med blotta ögat kan skilja dessa färgpigment åt. Förgyllt läder, guldskinn, beställdes från England. Detta skars i tunna remsor ca 1,7–2,0 mm breda för att användas till dekoren.

Dyeing and materials
Since the originals show that they were sewn from various fabric qualities, both plain weave and twill, we ordered white woolen fabrics in different qualities to be able to plant dye these. To maintain the dynamic of the coverlets we dyed the fabrics in cut pieces and in different dye vats to get some variations of dyes on the pieces.
The red is dyed with madder, the blue is dyed with indigo and subsequently dyed with walnut shells to produce a darker shade. The green is dyed with reseda and over dyed with indigo. We have deliberately chosen to make the green more green than the originals, which has a clear blue-green tone. Yellow colour is generally less well preserved than blue, which means that it has been lost over time and therefore the blue becomes more dominant on the originals. The originals are not dyed with indigo, but with woad. For cost reasons we chose indigo, since you can not tell these pigments apart by eye. Gilded leather was ordered from England. This was cut into thin strips approximately 1.7-2.0 mm wide and used for decorations.

Första steget var att rita upp alla rutor med alla de olika djurfigurerna i rätt storlek. Därefter hade vi uppstartsträff med alla som skulle delta i projektet, på Historiska museet, och tittade på originalen. Vi gick igenom kontexten för täckena samt sydde ett litet prov. Vid träff nummer två fick alla välja vilket djur eller vilken bård man ville rekonstruera. Alla deltagare valde en ruta, antingen från Dalhemstäcket eller ett par av djurrutorna från Skepptunatäcket. Var och en gick till Textilkammaren på museet och ”lärde känna sitt djur” samt justerade eventuellt sin skiss mot originalet.
Vi träffades var tredje vecka på museet, då kunde besökare följa arbetes gång och ställa frågor till alla deltagarna. Däremellan träffades många av oss och broderade tillsammans.

Vi projektledare har medvetet valt att inte ge deltagarna direktiv om hur långa stygn de skulle sy med eller angett med vilket sätt de skulle överföra mönstret från skiss till tyg. Vi har också låtit alla själva studera sitt djur för att se hur det varit dekorerat med guldskinn, för att bättre bibehålla det som vi tycker är den starka känslan från originalen.

The process
The first step was to draw up all the squares with all the different animal figures, in the right size. After that we had the start-up meeting with all who would participate in this project at Historiska museet, and we all looked at the originals. We went through the context of the coverlets and sewed a small sample. At meeting number two everyone got to choose what animal or what border they wanted to reconstruct. All participants chose one square, either from the Dalhem coverlet or a pair of animal squares from the Skepptuna coverlet. Everyone went to the Textile chamber and “got to know their animals” and adjusted the sketch to the original.
We met every three weeks at the museum, where visitors could follow the work and ask questions to all participants. In between, many of us met and embroidered together.

We, the project leaders, have deliberately chosen not to provide participants with directives on how long they should make their stitches nor stated the manner in which they would transfer the design from sketch to fabric. We have let everyone study their animals to see how it was decorated with gilded leather, to better maintain what we think is the strong sense of the originals.

Ett par av Skepptunatäckets djurrutor har tagit runt 40 timmar att brodera och de fyra bårderna har sammanlagt tagit runt 85 timmar. Den totala arbetstiden för Skepptunatäcket blir cirka 650 timmar inklusive montering.
En ruta på Dalhemstäcket har tagit runt 50 timmar att brodera. De tre broderade bårderna, den fjärde bården saknar dekorationer,  på Dalhemstäcket har sammanlagt tagit runt 100 timmar. Den totala arbetstiden för Dalhemstäcket blir cirka 750 timmar inklusive montering.

Utöver sömnaden så har det tagit 32 timmar att färga tygerna som använts. Uppritningen av täckenas första skisser har tagit 32 timmar. Arbetet med att skära guldremsor till de båda täckena har tagit omkring 16 timmar.

Totalt har vi lagt ner ungefär 1480 timmar. Detta motsvarar 185 hela arbetsdagar för en person. Troligtvis skulle det kunna gå att utföra detta på kortare tid om man var en eller två som arbetade med detta på heltid. Man skulle då kunna planera sin arbetstid på ett effektivt sätt och man skulle dra större nytta av den upptränade hantverksskickligheten. Vår reflektion är att hela uttrycket skulle förlora på att vara tillverkade av så få personer då utseende skulle bli för homogent. När vi har studerat originalen så har olika rutor så pass olika karaktär,  att det känns som att det är olika personer som har sytt dem. Man har troligt inte varit 28 personer, men vi tror att det bör ha varit sex eller fler personer per täcke.

A pair of Skepptuna coverlet squares animals have taken around 40 hours to embroider and the four borders have taken a total of approximately 85 hours. The total working hours for the Skepptuna coverlet add up to about 650 hours, including sewing them together. A square of Dalhem coverlet has taken around 50 hours to embroider. The three embroidered borders, the fourth border lacks decorations, on the Dalhem coverlet has taken a total of approximately 100 hours. The total working hours for the Dalhem coverlet come to about 750 hours, including sewing them together.

In addition to sewing it has taken 32 hours to dye the fabrics used. Drawing the first sketches have taken 32 hours. Efforts to cut the gold strips for both the coverlets have taken about 16 hours.

In total, we spent about 1480 hours. This is equivalent to 185 full working days for one person. Most likely it would be possible to accomplish this in less time if it was done by one or two persons working full time. They would then be able to plan their time effectively and they could take greater advantage of the trained craftsmanship. Our reflection is that the entire expression of the coverlets would get lost by being made by so few people, they would then look too homogeneous. When we studied the originals the squares looked so differently from each other, making it feel like there were different people who have sewn them. It has probably not been 28 people, but we think there should have been six people or more per coverlet.

De som komponerade textilierna ursprungligen visste att utnyttja dramaturgin i kompositionen. När djuret först var ihopsytt såg det inte mycket ut för världen. När dekorationen kom på, väcktes djuret till liv. När de vita detaljerna och eventuella ögon och munnar kom till lyfte djuren till en helt annan nivå. Detaljerna är oerhört viktiga för helheten. Täckena är gjorda för att synas på håll och i levande ljus, då kommer guldet till sin rätt. Styrkan i kompositionen är också verkan av flera olika djur och att det finns en variation bland rutorna. Det gör att intresset hålls vid liv längre tid, nya saker upptäcks allt eftersom, den avslöjar vissa saker på håll och andra när du kommer närmre.

The details
Those who composed the coverlets originally knew how to use the drama of the composition. When the animals were first sewn they didn’t look like much of a thing. When the decoration was added it brought the animal to life. When the white details, the eyes and mouths came to raise the animals to an entirely different level. The details are extremely important for the whole expression. The coverlets are made to be seen from a distance and in candlelight, then the gold will lift the compostion. The strength of the composition is also the effect of several different animals and that there is a variation among the squares. This means that the interest is kept alive longer, new things are discovered as it reveals some things from a distance and some when you get closer.

Det färdiga arbetet
Att rekonstruera historiska textilier handlar, förutom glädjen att få uppleva textilierna i nyskick, om att lära sig att se detaljer, öva upp en hantverksskicklighet och få en känsla för medeltidens formspråk. Att vi har varit så många har också inneburit att vi har diskuterat tillvägagångssätt, uttryck, formdetaljer och utbytt erfarenheter och reflektioner.  Man tycker att man är noggrann vid arbetets start men alla har upptäckt nya detaljer under arbetets gång. Den erfarenhet som vi alla gjort har givit oss en fördjupad blick för medeltida textilier och tillverkningssätt.

När vi har sett på Dalhemstäcket så är vår reflektion att alla djuren hör ihop med andra halvan av paret och att de båda i paret finns med på täcket.
När det kommer till Skepptunatäcket så är det flera av djuren som inte stämmer med det djur som skulle vara det andra djuret i paret, vilket har fått oss att fundera på om det eventuellt ursprungligen skulle kunna finnas ytterligare ett täcke som tillverkats samtidigt.

Det har varit kul att se engagemanget och glädjen hos alla som har varit med och sytt. Projektet hade inte gått att genomföra utan allas arbetsinsats. Vi vill därför tacka alla inblandade och vi är övertygade om att resultatet har blivit så pass lyckat för att vi har varit många som har hjälpts åt.
/ Amica och Maria

The finished work
To reconstruct historical textiles is, except the pleasure to experience the textiles in mint condition, about learning to see the details, practicing a skill and get a feel for the medieval idiom. The fact that we have been so many has meant that we have been discussing approaches, expression, form details and exchanged experiences and reflections. You might think that you are careful when starting work, but everyone has discovered new details during the work. The experience that we have all done has given us an in-depth look of medieval textiles and production methods.

As we have seen in the Dalhem coverlet, all the animals come in pairs, due to the way they are cut out initially, and both versions of the pair are on the coverlet. When it comes to the Skepptuna coverlet, some of the animals are not a matched pair, the animal that would be the second animal in the pair is not present, which has led us to consider whether initially it could be on another coverlet, manufactured simultaneously.

It’s been fun to see the commitment and joy of all who have been involved and sewn. The project had not been possible without everyone’s effort. We want to thank everyone involved and we are confident that the results have been so successful that we have been many who have helped out.
/ Amica and Maria


Rekonstruktionerna kan ses på Historiska museet tills mitten på juli./
The reconstruction can be seen at the Historical Museum until mid-July.
Bilder från vernissagen. Pictures of the opening.
Photos: Jonas Evertsson

Projektgrupp/ Project group
Agnes Bohman Boyle
Anders Klintholm Lilliehöök
Anna Malmborg
Anna Odlinge
Anna Sönsteby Lilliehöök
Amica Sundström
Barbro Bornsäter Mellbin
Elin Jantze
Eva Eriksson
Fia Makalös Lindblom
Hannah Ström
Ida Berg
Ingela Wahlberg
Kerstin Petersson
Khelan Butén
Lena Dahren
Lia de Thornegge
Linnea Vennström
Magdalena Fick
Maria Fransson
Maria Neijman
Sofia Berg
Thérèse Pettersson
René Guthof
Tove Kluge
Ulrika Mårtensson
Vea Collins
Ylva Nellmar

Kypert / Twill

English within the text- Translated by Anna Lindemark, Lindemark Text

Kypert är den andra av våra 3 grundbindningar. Minsta antalet skaft som kan användas är 3, men rapporten kan vara hur stor som helst. Det är antalet skaft i vävstolen som utgör begränsningen. Den vanligaste formen är 2/2 kypert – en så kallad fyrskaftskypert, dvs en liksidig kypert där tråden binder över två trådar under två trådar, och nästa tråd binder likadant, men är förskjuten uppåt eller nedåt ett steg så att tyget får ett karaktäristiskt diagonalmönster. Denna form är den vanligare, och i Sverige dyker den upp under järnåldern.

Twill is the second of the three basic bindings. The minimum number of shafts used is 3, but the report has no limit. It is the number of shafts in the loom that set the limit. The most common form is 2/2 twill called a four-shaft twill, that is, an equilateral twill where the thread binds over two threads and under two threads, and the next thread binds in the same way, but is adjusted one step up or down to create a characteristic diagonal pattern in the fabric. This is the most common form, and in Sweden, it appears during the Iron Age.

, 1/2 kypert, som är den kypert som har minst mönsterrapport kan aldrig vara liksidig, eftersom den är konstruerad på 3 skaft. Denna kypert blir mycket vanlig under äldre medeltid, medan 2/2 kypert är vanligt förekommande oavsett tidsperiod.

I en 3-skaftskypert har den ena sidan alltid fler synliga varptrådar, och den andra sidan har fler synliga inslagstrådar, vilket gör att denna kypert är lite svår att känna igen. På ena sidan kommer man att se en karaktäristisk diagonalrand, men på den andra sidan är tyget förvillande likt tuskaft.

3-shaft twill, 1/2 twill, which is the smallest twill pattern, can never report, as it is designed on three shafts, to be equilateral. This twill becomes very common during the early Middle Ages, but the 2/2 twill is common regardless of time period.

In a 3-shaft twill, one side will always display more visible warp treads, while the other side displays more visible weft threads, which makes this type of twill a bit tricky to recognize. On one side, there is the characteristic diagonal stripe, while on the other side, the fabric is very similar to a plain weave.

2/2 kypert kan man välja att göra oliksidig, då som en 1/3 kypert eller en 3/1 kypert. Detta brukar man kalla för varp- eller inslagseffekt. Detta är inte vanligt under förhistorien och inte heller i det medeltida fyndmaterialet. Men det förekommer i mer exklusiva tyger där man utnyttjar varp- och inslagseffekt för att skapa mönster.

2/2 twill can be made unequal, that is, as a 1/3 twill weave or a 3/1 twill. This is usually known as warp- or weft effect. This is not commonly occurring in in prehistoric finds, nor in finds from the Middle Ages. But there are some exclusive fabrics that use warp and weft effects to create patterns.

Kyperten är ett lösare bundet tyg än tuskaft och blir därför lite lösare och mjukare. Kypert är mer elastiskt, framförallt i diagonalriktningen, ”på skrådden”. Inga tyger är egentligen speciellt elastiska i varp och inslagsriktning, men på skrådden är de mer elastiska.

Kypert i sin grundform har en tydlig diagonallinje, som man kan vrida på för att skapa mönster. Om man vänder solvningen så får man ett spetsmönster. På samma sätt kan man få spetsmönster i längdriktningen. Kombinerar man dessa effekter kan man få ett rombmönster. Under järnåldern förekommer något vi kallar för bruten omkastad kypert. Där har man i vändningen hoppat över ett antal steg, oftast 2, för att inte få en längre flottering i vändningen. När man gör rombmönster i bruten omkastad kypert så kallas denna för diamantkypert. Gör man mönster bara i inslagsriktingen kallas detta för fiskbensmönstring. Diamantkyperten, som ett regelbundet mönster, dyker upp under romersk järnålder. Men bruten omkastad kypert förekommer redan under förromersk järnålder: Gerumsmanteln är ett exempel på detta. I samband med att 3-skafts kyperten blir populär, så förekommer också rombmönster där man inte har brutit i vändningen. Dessa kallas för gåsögon, dock skiljer sig från det moderna gåsögat eftersom dessa är vävda i 3-skafts kypert.

Idag skulle man säga att den enklaste varianten av omkastad kypert är korskypert. Men man får vänta några hundra år till innan den gör sig gällande i det historiska materialet. Idag karaktäriserar vi alla brutna omkastade kypertvariationer som härledningar av kypert.

Twill is more loosely bound than plain weave fabric, and therefore it becomes a little more loose and soft. Twill is more elastic, especially on the bias. No fabric is really very elastic in the directions of the warp and weft, but more so on the bias.

Twill, in its basic form displays a clear diagonal line, which may be turned to create patterns. If turning the treading of the heddles, a V pattern emerges. Similarly, one can get in the longitudinal direction. When combining these, a diamond pattern is achieved. From the Iron Age, there are finds of what we call broken reversed twill. To avoid long floats in the turns, usually two heddles where skipped.  When you make a diamond pattern in broken reversed twill, is is called diamond twill. If the pattern is only visible in the weft direction, this is called herringbone. Diamond twill occurs regularly in finds from the Roman Iron Age. Broken twill is reversed during the pre-Roman Iron Age, of which the Gerum cloak is an example.

In conjunction with the increased popularity of 3-shaft twill, diamond patterns occurs, but without the broken reversed twill. These are called goose eyes and they differ from the modern goose eyes as these are woven in 3-shed twill.

Today, we might say that the simplest reverse twill is broken twill. But it takes a few centuries before this manifests in the historical material. Today, we characterize all broken reversed twills as twill derivations.

Fram till och med medeltiden är de kypertfragment som finns bevarade nästan uteslutande i ull. Dock finns det en grupp med vävnader gjorda i linne. Dessa utgör vad vi kallar för en kypertvariation, och här har man skapat en större mönsterrapport genom att vrida och vända på kypertdiagonalen. Det är intressant att de mönster som kypertvariationen ger återfinns i andra bindningar, exempelvis droppdräll.

Until the Middle Ages, the extant twill fragments that are preserved are almost entirely made of wool. However, there is a group of fabrics made of linen. These are what we call twill variations, where the weavers have achieved a larger pattern repeat by twisting and turning the twill line. It is interesting that the pattern yielded by the twill variation is found in other bindings, such as huckaback.

Historical textiles <3 twill
/ Amica and Maria

Ett vävprov på SHM34817 – A test weave of SHM34817

Scroll down for English

Fyndet från Enköping väckte många frågor från både er läsare och också från oss själva.
Hur stadigt blir ett band i lin och ull?
Vad kan det ha använts till?
Syns några vändningar av brickrotationen i originalbandet?
Är lingarnet också tvåtrådigt?
Hur många inslag per cm är det?
Vilka kvalitéer skulle vara lämpliga att använda för att väva ett band som liknar detta band?

Amica valde att sätta upp en varp med Lingarn 16/2– vit och med ullgarn Möbelåtta 8/2– naturgrå.
Bandet har 14 brickor med 4 trådar i varje bricka.
2 vita
2 grå
2 vita
2 grå
2 vita
2 grå
2 vita
Brickorna är parställda och trädda i första brickan i paret från höger och andra brickan i paret från vänster, läst från höger.

Då inslaget inte syns på originalbandet så finns anledning att tro att det är av samma garn som varpgarnet i de yttre brickorna, dvs vitt lingarn. Amica valde att väva med Lingarn 16/2 som inslag.

När de båda banden ligger jämte varandra så kan man tydligt se likheten. Det är givetvis svårt att försöka bortse ifrån färgskillnaden. Originalbandet kan givetvis ha haft andra färger än de färger Amica valde till sin varp. Dock bör lingarnet inte ha varit i någon annan kulör än vit eller oblekt. Orginalbandets ullgarn skulle kunna ha haft en annan färg, men det går inte att avgöra utan en kemisk analys.

Originalbandet uppvisar inte, på hela längden om 25cm, någon förändring av brickrotationen. Ifall bandet endast har vävts som den bevarade delen går inte att angöra. Lingarnet i originalbandet är också tvåtrådigt, precis som ullgarnet.

Vad bandets kan ha använts som går inte att avgöra. Om bandet har använts som bälte så skulle en bältestorne lätt kunna pressas genom ullgarnsranden i mitten. De vita ränderna är mycket hårdare och mindre flexibla. Bandet blir ganska stadigt.

Originalbandet är 1,4-1,5cm brett och rekonstruktionsbandet blev 1,5cm brett. På bilden ser rekonstruktionen lite bredare ut men detta är en synvilla på grund av att det är ljusare till färgen än originalbandet. Originalbandet har 4,5 inslag/ cm, det har även rekonstruktionen.

Kvalitén på de garner Amica valde är väldigt lämpliga för att använda om man skall väva ett liknande band.

The find from Enköping brought many questions from both you readers and also from ourselves.
How sturdy will a band of linen and wool become?
What can it be used for?
Can you see the tablet rotation in the original band?
Is the linen yarn also 2-plyed?
How many wefts per cm are there?
Which qualitties would be suitable for use for weaving a band similar to this one?

Amica chose to put up a warp of Linen 16/2-white, with wool Möbelåtta 8/2– natural gray.
The band has 14 tablets with 4 threads in each tablet.
2 white
2 gray
2 white
2 gray
2 white
2 gray
2 white
The tablets are placed in point setting and threaded in the first tablet of the pair from the right direction and the second tablet in the pair left, read from the right side.

The weft is not visible on the original band, so there is reason to believe that it is of same yarn as the warp yarn in the outer tablets, ie white linen. Amica chose to weave with Linen yarn 16/2 as a weft.

When the two bands lies next to each other you can clearly see the resemblance. It is of course hard to try and ignore the color difference. The original band can of course have had other colors than the colors Amica chose in her warp. However, the linen should not have been in any other color than white or unbleached. The original band’s wool could have had a different color, but it can not be seen without a chemical analysis.

The original band has not, on the whole length of 25cm, any change of tablet rotation. If the band has only been woven as the preserved part is impossible to tell. The linen yarn in the original band is also two-plyed, just like the wool yarn.

What the band may have been used as is impossible to determine. If the band has been used as a belt, a belt tongue would easily have pushed through the wool stripe in the middle. The white stripes and much harder and less flexible. The band is quite sturdy.

The original band is 1,4-1,5cm wide and the reconstruction band is 1,5cm wide. In the picture the reconstruction looks a little wider, but this is an illusion because it is lighter in color than the original band. The original band has 4.5 wefts/cm, the same as the reconstruction.

The quality of the yarns Amica chose is very suitable to use if one is to weave a similar band.