Coif/ Cuffia

Scroll down for English and Italian
English translation Lindemark text / Traduzione Italiana Anna Attiliani

Coif/ kveif
Samlingsnummer 4
Kasserad mellan 1470-1540 (läs mer om samlingen av fynd här)

Beskrivning
Coifen är sydd av ett mycket fint linnetyg i tuskaft, som ursprungligen varit vitt. Tyget är tättvävt med ca 18tr/cm i både inslag och varp. Tråden är mycket jämnt spunnen.

Coifen är komplett, så när som på knytbanden. Den är sydd av tre bitar: två sidostycken och ett mittstycke. Dessa är fållade och sammanfogade med en dekorsöm. Runt hela coifen löper en fållad kant. Utanför fållen är ett ögleflätat smalt band fastsytt, med en dekorsöm av samma typ som den bitarna är sammanfogade med.

Coifens framkant är 38 cm och bakkanten 28 cm. Mittstycket mäter ca 12 cm i framkanten. Vid båda hörnen finns spår av knytband. Knytbanden är gjort av flätade linnetrådar. Flätan börjar med en knut och är fastsydd på insidan av coifen.

Fållen är dubbelvikt och mäter ca 3-4 mm. Ögleflätan är ca 4 mm bred. Dekorsömen är ca 2 mm bred.

Kommentar
Coifen är välbevarad och mycket välgjord. Den är relativt smutsig och därför ganska styv i tyget. När den hittades var den ihopsnörd och fylld med vad som sannolikt är linfibrer. Coifen hade troligen använts som städtrasa/ pensel.

Kommentar från Historical textiles
Coifen är stor nog att passa en vuxen man med ett mindre huvudmått. Man kan därför anta att den har tillhört en vuxen person. Vid jämförelser med bildmaterialet är det tydligt att coifen precis skall täcka örsnibben och att knytbandet är fastsatt där. Knytbanden på alla bilder är smala och ser väldigt ofta ut som om de utgör ett separat band som inte tillhör sidostyckena på coifen. Detta bekräftas av föreliggande fynd.
Även om knytbanden saknas så finns det fragment kvar av dem på båda sidor. Det är intressant att det är tillverkat av ett flertal enkeltrådar som flätats ihop till ett band/ snöre – ett enkelt och snabbt sätt att producera ett knytband.

Även om coif inte längre är ett plagg buret av alla män, vid denna tidpunkt, så lever bruket kvar en bit in på 1500-talet. Utifrån de bilder vi har, kan vi inte se några coifer med dekorsöm.

En liknade typ av dekorsöm finns på den hätta som tillskrivs Heliga Birgitta. Dock skiljer sig de båda hättorna åt då Heliga Birgittas hätta är konstruerad av två bitar och har ett långt knytband som korsas i nacken, för att kunna läggas i en ögla runt huvudet, medan denna coif istället är konstruerad av tre bitar, med knytband vid öronen. I konsten ser man att mäns och kvinnors hättor skiljer sig åt utseendemässigt. Heliga Birgittas hätta stämmer väl överens med hur kvinnors hättor avbildas, medan denna coif i sin tur sammanfaller med hur mäns hättor är avbildade. Den tydliga skillnaden i konstruktionerna mellan de båda modellerna stärker idén om att det ena är ett plagg för en man och att det andra är ett plagg för en kvinna, samt att denna hätta troligen har burits av en man.
Det är givetvis mycket spännande att få undersöka ett sådant unikt plagg. Denna typ av plagg är oerhört ovanliga i det bevarade materialet och därför är det av största vikt att kunskapen delas och blir offentlig.
Amica Sundström och Maria Neijman
Alla bilder omfattas av CC BY SA. Fotograf: Historical Textiles, anges vid delning av bilder.

Coif
Collection Number 4
Discarded between 1470-1540 ( read more about the collection here

Description
The coif is made of a very fine linen fabric in plain weave. The fabric is woven tight, with approximately 18tr/cm in both warp and weft. The thread is very evenly spun. The fabric was originally white.

The coif is complete, apart from the now missing strings with which to tie it. It is made from three pieces; two side pieces and one central piece. These are hemmed and joined together with a decorative seam. The coif is hemmed all the way around the edge. Outside the hem, a finger-looped braid has been attached using a decorative seam – the same type of seam that has been used to join the pieces.

The front part of the coif measures 38 cm while the back is 28 cm. The central piece measures approx. 12 cm. At both corners, there are traces of the strings. These are made of braided linen threads. The braids start with a knot and have been fastened to the inside of the coif with stitches.

The hems are folded twice and measure approx. 3-4 mm. The finger loop braid is approx. 4 mm wide. The decorative seam is approx. 2 mm wide.

Comment on the coif
The coif is very well-preserved and very well-made. It is quite dirty, and consequentially stiff. When found, it was stitched together and filled with what is most likely flax fibre. The coif had probably been used as a cleaning cloth / brush.

Comment from Historical textiles
The coif is big enough to fit an adult man with a small head size. This indicates that this coif belongs to an adult person. When comparing pictorial sources, the coif should just about cover the ears, with the string attached at that point. The strings are narrow in all images and very often look as if they are separate straps, not belonging to the side pieces of the coifs, as confirmed by this find.

Although the strings are missing, there are fragments left on both sides of this coif, and it is very exciting indeed that the strings have been made from multiple linen threads, braided together to form a string. A very quick and easy way to produce this.

Although the coif is no longer a garment worn by all men at this time, the use of coifs remained well into the 1500s. Based on the pictures we have seen, we have not been able to spot any coifs with decorative seams.

A similar type of decorative seam can be found on the cap attributed to Saint Bridget. However, these two objects differ, since this coif is made out of three pieces with strings by the ears. Saint Bridget’s cap is made from two pieces and has a long band for tying it in place, placed at the neck of the cap, and meant to be fitted in a loop around the head. In various art sources, men’s and women’s caps differ in appearance. Bridget’s cap fits well with the image of women’s caps, while this coif fits well with how men’s coifs are depicted. The plain difference in the designs between these two models supports the idea that one is a garment for men, and the other is a garment for women, and that this coif was probably worn by a man.

Of course, it is very exciting to analyse such a unique piece of clothing. This kind of garment is extremely unusual in preserved materials, and therefore it is of the utmost importance that knowledge about it is shared and made public.
Amica Sundström and Maria Neijman
All images subject to CC BY SA. Photographer: Historical Textiles, specified at sharing of images.

Italian
Cuffia

Pezzo della collezione n. 4
Scartato tra il 1470 e il 1540

La cuffia è fatta di un tessuto di lino molto fine in tessitura piana, originariamente bianco. La trama è molto fitta, con circa 18 fili/cm sia nella trama che nell’ordito, il filo è filato in modo molto uniforme.

La cuffia è completa, tranne che per i laccetti, ora perduti, utilizzati per allacciarla. È composta da 3 pezzi, due laterali e uno centrale. Tutti presentano un orlo e sono uniti insieme da una cucitura decorativa. La cuffia presenta un orlo su tutte le estremità. All’orlo è stato attaccato un cordino intrecciato, tramite una cucitura decorativa dello stesso tipo usato per unire i pezzi della cuffia.

La parte frontale della cuffia misura 38 cm, mentre la parte posteriore è 28 cm, il pezzo centrale misura circa 12 cm. Ad entrambi gli angoli, ci sono tracce dei cordini, realizzati in fili di lino intrecciati, che prendono l’avvio da un nodo e sono stati fissato all’interno della cuffia con alcuni punti di cucitura.

Gli orli sono ripiegati due volte e misurano circa 3-4 mm. Il cordino intrecciato è largo circa 4 mm, mentre la cucitura decorativa è larga circa 2 mm.

Commento sulla cuffia
La cuffia è molto ben conservata e molto ben fatta. È piuttosto sporca, e di conseguenza rigida. Quanto è stata rinvenuta, era cucita su se stessa e riempita con un materiale identificabile come fibra di lino, probabilmente per usarla come uno straccio per pulire o un pennello. 

Commento di Historical textiles
La cuffia è abbastanza grande per andare bene ad un uomo con una misura della testa abbastanza piccola. Questo indica che la cuffia apparteneva a un adulto: confrontandola con risorse iconografiche, si vede che la cuffia dovrebbe coprire soltanto le orecchie, con i cordini attaccati in quel punto. I laccetti sono molto sottili in tutte le immagini e molto spesso sembrano essere separati dalla cuffia, non una parte delle sezioni laterali stesse, come questo reperto conferma.

Nonostante i laccetti siano assenti, ci sono dei frammenti rimasti in entrambi i lati di questao reperto, ed è davvero molto entusiasmante che i laccetti siano stati realizzati con numerosi fili di lino, intrecciati insieme per realizzare un cordino, in modo semplice e veloce.

Nonostante la cuffia non fosse più un indumento indossato da tutti gli uomini, il suo uso si protrasse anche nel XVI secolo. Basandoci sulle fonti che abbiamo visto, non abbiamo potuto però identificare alcuna cuffia dotata di cuciture decorative.

Una tipologia simile di cucitura decorativa può essere trovata sulla cuffia attribuita a Santa Brigida. Comunque, questi due oggetti sono differenti, dal momento che questa cuffia è composta da 3 pezzi con stringhe all’altezza delle orecchie, mentre la cuffia di Santa Brigida è composta da due pezzi e ha una lunga banda di tessuto collocata all’altezza del collo, che può essere posizionata intorno alla testa per tenerla in posizione formando un anello. In varie risorse iconografiche le cuffie maschili e femminili appaiono differenti: la cuffia di Santa Brigida combacia agevolmente con le immagini di cuffie femminili, mentre questa cuffia ha una forte somiglianza con la rappresentazione di cuffie maschili. La chiara differenza tra I disegni di questi due modelli supporta l’idea che uno sia un capo femminile, l’altra maschile: è quindi probabile che questa cuffia sia stata indossata da un uomo.

Ovviamente, è molto eccitante analizzare un indumento così unico: questo capo di abbigliamento infatti è estremamente raro tra I reperti conservati, ed è quindi della massima importanza che sua esistenza sia resa pubblica e condivisa.
Amica Sundström & Maria Neijman
Tutte le immagini sono sottoposte al copyright di.  Fotografo: Historical Textiles. Quanto precede deve essere riportato in ogni condivisione del materiale fotografico.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Del av en skjorta/ Part of a shirt/ Parte di una camicia

Scroll down for English and Italian
Traduzione Italiana Anna Attiliani  A big Thank you! to Kristina and Stina for help with English text and pictures.
Read about the collection here

Del av en skjorta
Samlingsnummer 39
Kasserad mellan 1470- 1540

Textilien som analyserats har vi valt att kalla för del av en skjorta. Detta då det finns ett stort antal skjortor i konsten som väl överensstämmer med den analyserade textilen.

Beskrivning
Skjortan är sydd av ett mycket fint linnetyg. Tyget har ursprungligen varit vitt. Tyget är vävt i tuskaft. Trådtätheten uppskattas till omkring 30tr/cm. Det finns viss luft mellan trådarna.

Den bevarade delen mäter 12cm i längd varav den rynkade kanten finns på ca. 5-6 cm av den totala längden. Den rynkade delen är, idag, ca. 1 cm bred. Vecken på skjortan ligger kant i kant och de är 5 mm djupa. Det går 12 veck på 1 cm. Tyget är dubbelvikt och sedan rynkad mot ett sytt band där den är fastsydd. Bandet föreligger vara sytt. av samma tyg som skjortan. Det är vikt och hopsytt med dubbla rader stygn. Stygnen är mycket små och täta. Lintråden är 2-trådig och mer än dubbelt så grov som trådarna i väven.

Kommentar om skjortan
Skjortan är mycket fragmentarisk och det finns bara en liten del av halslinningen kvar.

Kommentar från Historical textiles
Vi har inga faktiska belägg för att detta är en halslinning på en krage. Men vi kan inte komma på någon annan del av ett plagg där detta skulle passa. Då fragmentet idag mäter 12 cm på längden och det går 12 veck per/ cm och att det i varje veck går åt 1 cm tyg. Detta ger då 12 cm tyg per 1 cm veckad yta. Fragmentet är inte heller komplett med någon form av avslutning.  Detta ger då en tygbredd på 144cm på 12 cm veckad kant. Vi anser att mängden tyg pekar på att detta bör tillhöra bålen på ett plagg. Vi tar väldigt gärna emot synpunkter på detta. 🙂

Återigen är vi superglad att få se en sådan unik textil. Sömnaden är av högsta klass och tyget är av allra finaste kvalitet. Givetvis hade det varit häftigt att få se mer av konstruktionen, men vi är glada för det vi fått se. 
/ Amica & Maria
Alla bilder omfattas av CC by SA. Fotograf: Historical Textiles, anges vid delning av bilder.

 

Part of a shirt
Collection number 39
Deposited between 1470 and 1540

We have chosen to call the piece of fabric being analysed here part of a shirt, since there is a large number of shirts depicted in art which correspond well with the piece of fabric in question.

Description
The shirt is made from a very fine linen fabric, originally white in colour, in plain weave. The threadcount is estimated as about 30 threads per centimetre in both warp and weft. There is even some space between threads.

The preserved part is twelve centimetres long, of which 5-6 centimetres is a pleated edge. The pleated part is, today, about one centimetre wide. The pleats are edge to edge and five millimetres deep, making twelve pleats in the space of one centimetre. The fabric is folded over and then pleated on an attached ribbon. The ribbon appears to be made of the same fabric as the shirt, and is folded double and then attached with a double row of stitches. The stitches are very small and close, and the linen thread used is tvåtrådig änd more than twice as heavy as the threads used to weave the fabric.

Comments on the shirt
The shirt is a very small fragment and the only perserved piece is a small part of the neck opening.

Comments from Historical textiles
We cannot in fact confirm that this is the neck opening of a shirt. However, we cannot conceive of any other part of a garment where this fragment would fit in. The fragment preserved is 12 centimetres long, with 12 pleats per centimetre and one centimetre of fabric per pleat; this results in 12 centimetres of fabric per centimetre of pleats.  The fragment is also not complete but lacks any kind of finished edge. This, then, would result in a fabric width of 144 centimetres for a 12 centimetre shrilled edge. We think the amount of fabric involved points to this being part of the body of a garment, and would be happy to hear back from anyone with ideas and input on the subject. 🙂

Yet again, we are very happy to be given the opportunity to examine a piece of farbic as unique as this. The sewing is first-rate and the fabric itself of the highest quality. Of course it would have been amazing to see more of the construction of the garment, but we are still very happy at what has been available for our studies.
/Amica & Maria
All images subject to CC by SA. Photographer: Historical Textiles, specified at sharing of images.

Parte di una camicia
Numero 39 della collezione
Depositato tra il 1470 e il 1540 

Abbiamo deciso di chiamare il pezzo di stoffa qui analizzato ‘parte di una camicia’, dal momento che c’è un gran numero di camicie rappresentate nell’arte che corrisponde bene con questo reperto.

Descrizione
La camicia è fatta di un tessuto di lino molto sottile, inizialmente di colore bianco, a tessitura piana. Il numero dei fili per centimetro è stimato essere intorno a 30, sia nella trama che nell’ordito: c’è addirittura un po’ di spazio tra i fili. 

La parte conservata è lunga 12 cm, dei quali 5-6 cm costituiscono un’estremità pieghettata che è, oggi, larga circa 1 cm. Le pieghe vanno da un’estremità all’altra e sono profonde 5 mm,  costituendo 12 pieghe nello spazio di 1 cm. La stoffa è piegata sopra e pieghettata su un nastro ad essa attaccato.  Il nastro sembra essere fatto dello stesso tessuto della camicia, è piegato due volte e attaccato con una doppia fila di punti. I punti sono molto piccoli e vicini: il lino usato per cucire è a due capi e più di due volte più spesso rispetto al filo usato per tessere la stoffa della camicia.

Commenti sulla camicia
La camicia è un frammento molto piccolo e l’unica parte conservata è una piccola porzione dell’apertura del collo.

Commenti di Historical Textiles
Non possiamo di fatto confermare che questa sia proprio l’apertura del collo di una camicia, tuttavia non possiamo concepire nessun’altra parte di un abito che potrebbe combaciare con questo frammento. Il frammento conservato è lungo 12 cm, con 12 pieghe al centimetro e 1 centimetro di stoffa per ogni piega: il risultato è 12 centimetri di stoffa per 1 cm di stoffa pieghettata.

Il frammento inoltre non è completo dal momento che è privo di ogni tipo di margine rifinito. Questo dunque significa che per avere 12 cm di stoffa pieghettata serve un tessuto dell’altezza di 144  cm. Pensiamo quindi che la quantità di stoffa utilizzata suggerisca che questo frammento sia stato parte del corpo di un indumento, e saremmo contente di avere un riscontro da chiunque abbia idee o input a riguardo.

Ancora una volta, siamo molto contente di aver avuto l’opportunità di esaminare un frammento tessile unico come questo. Le cuciture sono di grande raffinatezza e il tessuto stesso è della qualità più alta. Naturalmente sarebbe stato fantastico poter sapere qualcosa in più sulla costruzione dell’abito, ma siamo comunque molto felici di quanto è disponibile per i nostri studi.
/Amica & Maria

Tutte le immagini sono sottoposte al copyright di.  Fotografo: Historical Textiles. Quanto precede deve essere riportato in ogni condivisione del materiale fotografico.

Stickad silkesstrumpa/ Knitted silk stocking/ Calza fatta ai ferri

Scroll down for English and Italian
Traduzione Italiana Anna Attiliani 

Samlingsnummer 001.
Stickad silkesstrumpa från Italien, kasserad mellan åren 1470-1540.
Läs mer om samlingen här. 

Strumpan är slätstickad i mörkbrunt, nästan svart, silke. Strumpan är välanvänd och foten är mycket sliten och lappad med vitt eller oblekt tyg, troligen linne. Lagningen på foten är också utsliten. Skaftet på strumpan är idag 43 cm högt, det har varit högre, den övre delen saknas. Foten på strumpan är 23 cm lång och den är 11 cm över foten. Måttet över vristen är 9 cm och strumpan mäter 11 cm över vaden.

Silkesgarnet är ett slätt och homogent garn. Masktätheten är 10 maskor per cm och det går 10 varv per cm. Strumpan är formstickad och har en stickad söm på baksidan av benet. Den har en dekorativ intagningar vid vristen, på båda sidor. Då tåpartiet är bortslitet kan man inte säga ur detta har sett ut.
Strumpan är lappad med ett tyg i en, förhållande till strumpan, ganska grov kvalitet. Tyget är vävt i tuskaft och har en täthet på 24x 22tr cm. Lagningen är utsliten på både hälen och framme i tån. Lagningen är fastsydd med en ganska grov lintråd.

Kommentar om strumpan
Strumpans fotlängd motsvarar omkring en skostorlek på storlek 36. Måtten över benen tyder på att en mycket nätt person har burit plagget. Det går inte att säga hur hög strumpan har varit då den övre delen saknas. På en person som är 168cm lång räcker 43cm till strax under knät. Strumpan är omsorgsfullt stickad och stickningen är mycket jämn. Intagningen vid vristen är dekorativt utfört. Kvalitén är väldigt fast och strumpan är inte alls vidare elastisk.

Kommentarer från Historical textiles
Vi tycker det är väldigt roligt at få se ett sånt välanvänt plagg. Som lagats med ett tyg som skiljer sig väldigt mycket från strumpan. Både i material och i utseende. Vi kallar lagningen för ”fullagning”. Det är också otroligt roligt att strumpans lagning har helt slitits ut innan den har kasserats.

Referenser 
I samlingarna hos Museum of London finns ett fragment av en annan stickad strumpa i silke som uppvisar flera likheter med strumpan från Italien. Denna är daterad till mitten på 1500-talet. Museum of London anger att deras strumpa möjligen är importerad från Italien eller Spanien. Strumporna är båda ganska lika i storlek, båda har en liknade intagning vid vristen och silkesgarnet i de båda strumporna påminner om varandra. Denna strumpa har inte lika många maskor eller varv per cm som den Italienska strumpan. Länk till fyndet
Amica, Maria
Alla bilder omfattas av CC by SA. Fotograf: Historical Textiles, anges vid delning av bilder. 

English
Collection Number 001
Knitted silk stocking from Italy, discarded between the years 1470-1540.
More info about the collection here
The stocking is knitted in stocking stitch with dark brown, almost black silk. The stocking is well used and the foot is very worn and patched with white or unbleached cloth, probably linen. The repair of the foot is also very worn. The leg of the stocking is now 43 cm long, it has originally been longer, the upper part is missing. The foot of the stocking is 23 cm long and measures 11 cm over the foot. The measurement of the stocking over the ankle is 9 cm and 11 cm over the calf.

The silk yarn is a smooth and a very homogeneous yarn. The gauge is 10 stitches/cm and 10 rows/cm. The stocking is knitted to shape and has a knitted false seam on the back of the leg. It has decorative decreases at the ankle, on both sides. Since the toe is worn out, we cannot say how it was made.

The stocking is patched with a cloth in a rather rough quality compared to the stocking itself. The fabric is woven in plain weave and has a threadcount of 24×22 threads/cm. The patch is worn on both the heel and in the front of the toe. The repair is attached with a rather coarse linen thread.

Comments on the stocking
The length of the stocking foot corresponds to about a European shoe size 36. Measurements of the leg part suggest that a pretty small person has worn the garment. We cannot say how high the stocking reached since the upper part is missing. On a 168 cm tall person, 43 cm reaches just below the knee. The stocking is carefully knitted and the knitting is very even. The decreases at the ankle are executed in a very decorative way. The quality is very solid and the stocking is not elastic at all.

Comments from Historical Textiles
We think it’s very fun seeing one of those well-used garments, repaired with a fabric that is very different from the stocking. Both in the material used and the way it looks. We call the repair “ugly patching”. It’s also incredibly fun that the patching of the stocking has been completely worn out before it was discarded.

Reference 
In the collections of Museum of London there is a fragment of another knitted silk stocking showing many similarities with the stocking from Italy. This one is dated to the middle of the 1500s. Museum of London indicates that their stocking would possibly be imported from Italy or Spain. The stockings are both quite similar in size, both have a similar decrease at the ankle and the silk yarn in the two stockings is similar. This stocking does not have as many stitches or rows per cm as the Italian stocking.
Link to the find.
All images subject to CC by SA. Photographer: Historical Textiles, specified at sharing of images.
Amica, Maria

Italiano
Numero 1 della collezione
Calza fatta ai ferri, Italia, scartata tra il 1470 e il 1540.
La calza è realizzata ai ferri in maglia rasata, in seta marrone scuro, quasi nera. La calza è molto usata e il piede è molto consumato e rattoppato con della stoffa bianca o non sbiancata, probabilmente lino. La riparazione del piede è anch’essa molto consumata.

 La gamba della calza è ora lunga 43 cm, originariamente doveva essere più lunga, dal momento che la parte alta è mancante. Il piede della calza è lungo 23 cm e misura 11 cm sopra il piede. La misura della calza alla caviglia è 9 cm e 11 cm al polpaccio.

 Il filo di seta è liscio e molto omogeneo. La tensione del lavoro a maglia è di 10 punti/cm e 10 ferri/cm. La calza è realizzata per ricalcare la forma della gamba. Ha una falsa cucitura, sempre realizzata ai ferri, nella parte posteriore della gamba, e ha anche delle diminuzioni decorative su entrambi i lati della caviglia. Dal momento che la zona dell’alluce è consumata, non possiamo dire come è stata realizzata.

 La calza è rammendata con della stoffa in una qualità piuttosto grezza, confrontata alla calza stessa. La stoffa è a tessitura piana e ha una densità di 24×22 fili/cm. La toppa è consumata sia sul tallone che nella parte frontale dell’alluce. La riparazione è attaccata con un filo di lino piuttosto grossolano.

 Commenti sulla calza
La lunghezza della calza corrisponde approssimativamente a una taglia europea di scarpe n. 36. Le misure della parte superiore della gamba suggeriscono che sia stata indossata da una persona piuttosto piccola. Non possiamo sapere quanto era alta la calza, dal momento che la parte superiore manca, ma possiamo dire che, su una persona alta 168 cm, una calza lunga 43 cm arriva appena sotto il ginocchio.  La calza è realizzata con grande cura: la lavorazione ai ferri è molto regolare, le diminuzioni sulla caviglia sono eseguite in un modo molto decorativo, la qualità e molto robusta e la calza non è per niente elastica.

 Commenti da Historical Textiles.
Pensiamo che sia molto divertente vedere un indumento così usato, riparato con una stoffa tanto diversa dalla calza, sia per il materiale utilizzato sia per il suo aspetto: chiamiamo la riparazione “le brutte toppe”. È anche molto divertente che la toppa della calza sia stata completamente consumata anch’essa prima che la calza sia stata definitivamente scartata.

Riferimento
Nelle collezioni del Museo di Londra (Museum of London) c’è un frammento di un’altra calza di seta realizzata ai ferri, che mostra molte somiglianze con la calza italiana. Questa è datata a metà del XVI secolo: il Museo di Londra indica che la calza in loro possesso potrebbe essere stata forse importata dall’Italia o dalla Spagna. Le calze sono simili nella dimensione, entrambe hanno simili diminuzioni sulla caviglia e il filo di seta è molto simile, ma il reperto londinese non ha tanti punti o ferri al centimetro quanti ne ha la calza italiana. Link
Tutte le immagini sono sottoposte al copyright di.  Fotografo: Historical Textiles. Quanto precede deve essere riportato in ogni condivisione del materiale fotografico.
Amica, Maria

Att återskapa två guldskinnstäcken/ To recreate two inlaid woolen coverlets

English within the text

Att återskapa guldskinnstäcken
Det finns en grupp textilier som har bevarats från medeltiden som oftast benämns som intarsiabroderi, mosaikbroderi eller guldskinnsbroderi. Textilierna har alla bevarats i olika kyrkor, från Småland i söder till Hälsingland i norr. Historiska museet i Stockholm förvaltar en stor del av dessa textilier.
Dalhemstäcket och Skepptunatäcket är uppkallade efter de kyrkor de hittats i. De syddes båda i slutet av 1400-talet och användes då troligen som altarbeklädnader.

English
Recreating gold leather coverlets

There is a group of textiles that have survived from the Middle Ages which is usually referred to as intarsia embroidery, mosaic embroidery and woollen coverlets in inlay technique with gilt leather strips. The fabrics have all been preserved in various churches, from Småland in the south to Hälsingland in the north. Historiska museet in Stockholm manages a large part of these textiles.
Dalhem coverlet and Skepptuna coverlet are named after the churches they were found in. They both were sewn in the late 1400s and was probably used as altar coverings.

Varför rekonstruera två täcken?
Vi har under en längre tid diskuterat hur spännande det hade varit att få se hur Dalhemstäcket och Skepptunatäcket såg ut då de var nya. Vi diskuterade vad det var som gjorde att man blir så glad när man ser dem. Vad är det i uttrycket som gör dem så intressanta?
Vi kom fram till att det var att alla rutor är olika och har en egen personlighet. Vi tänkte att det måste varit flera olika personer som sytt dessa och att alla som sytt har tolkat just sitt mönster på sitt eget sätt.

Vi tänker oss att de som sydde täckena från början har tittat på en existerande textil eller hämtat inspiration från exempelvis golvtegel, men att man sedan har jobbat med sin egen bild, sin egna ruta, utifrån minnet. Detta har gett variationer. Det är också tydligt att vissa djur aldrig har setts av den som sydde, utan att den personen helt klart jobbade med en minnesbild av ett djur. Vi vet med säkerhet att ingen i Sverige under medeltiden hade sett en enhörning, förmodligen inte heller ett lejon 🙂

En annan aspekt är att när vi tittat på originalen så syns det tydligt att de som sydde broderierna har använt flera olika tyger, både tuskaft och kypert med lite olika täthet och valkningsgrad. Vissa bitar är skarvade och vissa bitar är lagda på skrå. Ett visst mått av återbruk verkar ha förekommit.

När idén att rekonstruera ett täcke började växa fram ville vi fråga om fler personer ville vara med, både för att vi inte skulle hinna sy allt själv under en överskådlig framtid, men framförallt för att vi trodde att fler händer skulle ge en bättre bild av täckenas uttryck och själ. Därför skickade vi ut frågan till människor som vi visste var intresserade av medeltiden, av att brodera eller intresserade av historiska textilier. Vi blev väldigt glatt överraskade att i princip alla svarade ja, och plötsligt stod vi där med en stor grupp människor på 28 personer som ville sy. Vi bestämde då att vi skulle göra två täcken, både Skepptunatäcket och Dalhemstäcket. Båda täckena består totalt av 44 olika bitar varav 43 av bitarna har någon form av broderi på sig.

Vi var båda väldigt bestämda på att det viktigaste varit att fånga uttrycket av täckena och inte att göra exakta kopior av originalen! Vi ville också att de skulle se ut som när de var nygjorda och det var viktigt för oss att arbeta med rätt material och att färgerna på tygerna färgades in med växtfärger som motsvarade medeltidens alternativ.

English
Why reconstruct two coverlets?
We have for some time been discussing how exciting it had been to see how the Dalhem and Skepptuna coverlets looked like when they were brand new and shiny.
We discussed what it is that makes you so happy when you see them. What is it in the expression that makes them so interesting?
We concluded that it was that all the squares are different and have their own personality. We thought that there must have been several people who sewed them and interpreted the pattern in their own way.

We think that those who sewed the coverlets initially looked at an existing textile or were inspired by, for example, floor tiles, but worked with their own image, their own square, based on the memory of that . This has given variations on the theme. It is also clear that some animals have never been seen by the seamstress, the person clearly worked with a memory of an animal. We know with certainty that no one in Sweden during the Middle Ages had seen a unicorn, probably not even a lion 🙂

Another aspect is that when we looked at the originals, it clearly showed that those who stitched the embroidery used several different fabrics, both plain weave and twill with slightly different density, and differently fulled. Some pieces are spliced and some pieces are laid out on the bias. A certain amount of recycling seems to have occurred.

When the idea to reconstruct the coverlets began to emerge, we wanted to ask if more people wanted to be part of the project. Both because we would not have time to sew everything ourselves for the foreseeable future, but above all, because we thought that more hands would give a better picture of the coverlets expressions and soul. Therefore, we sent out the question to people we knew were interested in the Middle Ages, interested in embroidery or interested in historic textiles. We were very pleasantly surprised that almost all said yes, and suddenly we were standing there with a large group of 28 people who wanted to sew. We then decided that we would make two coverlets , both Skepptuna and Dalhem. Both the coverlets are made of a total of 44 different pieces of which 43 have some form of embroidery on them.

We were both very determined that the most important thing was to capture the expression of the coverlets and not to make exact copies of the originals! We also wanted them to look like when they were freshly made and it was important for us to work with the right materials and the colors of the fabrics, dyed with vegetable dyes corresponding to medieval dyes.

Sömnadstekniken
Principen är enkel, två tygbitar av olika färg läggs på varandra, en mönsterform (i detta fall ett djur) skärs ut genom de båda tygerna. Därefter byter de utskurna djuren plats, så att det röda djuret kommer mot den blå bakgrunden och tvärt om. De fogas samman, med lintråd, kant i kant med kaststyng. Över sammanfogningen läggs sedan en smal remsa av tillskuret förgyllt läder. Läderremsor används också som dekor på övriga ytor och broderas då som läggsöm, det vill säga guldremsan ligger på ytan och lintråden sys då över remsan och genom tyget och på så sätt hålls remsan fast på sin plats.

English
Sewing technique
The principle is simple, a template (in this case an animal) is cut out from two pieces of fabric of different colour. Then the cut-out animals changes place, so that the red animal will lie in the blue background, and vice versa. They are joined with linen thread, with whipping stitches. Over the stitches a narrow strip of gilded leather is sewn . Leather strips are also used as decoration on other surfaces. The gilded leather strips are worked with a couching stitch, that is, the gold strip is laid on the surface and sewn with linen thread over the strip and through the fabric and thus the strip is held firmly in place.

Färgning och materialval
Eftersom originalen visar att de var sydda av olika tygkvalitéer, både tuskaft och kypert beställde vi vita ylletyger i olika kvalitéer för att kunna växtfärga dessa. För att bibehålla dynamiken i täckena så har vi färgat tygerna i tillskurna bitar och i olika färgbad för att få lite nyansskillnader på bitarna.
Det röda är färgat med krapp, det blå är färgat indigo och därefter överfärgat med valnötsskal för att få fram en mörkare nyans. Det gröna är färgat med vau och överfärgat med indigo. Vi har medvetet valt att göra den gröna mer grön än originalen, som har en tydlig blågrön ton. Detta för att gul färg generellt bevaras sämre än blått, vilket gör att den har försvunnit och därför har den blå blivit mer dominant på originaltäckena. Originalen är inte färgade med indigo utan med vejde.  Av kostnadsskäl valde vi indigo, då man inte med blotta ögat kan skilja dessa färgpigment åt. Förgyllt läder, guldskinn, beställdes från England. Detta skars i tunna remsor ca 1,7–2,0 mm breda för att användas till dekoren.

English
Dyeing and materials
Since the originals show that they were sewn from various fabric qualities, both plain weave and twill, we ordered white woolen fabrics in different qualities to be able to plant dye these. To maintain the dynamic of the coverlets we dyed the fabrics in cut pieces and in different dye vats to get some variations of dyes on the pieces.
The red is dyed with madder, the blue is dyed with indigo and subsequently dyed with walnut shells to produce a darker shade. The green is dyed with reseda and over dyed with indigo. We have deliberately chosen to make the green more green than the originals, which has a clear blue-green tone. Yellow colour is generally less well preserved than blue, which means that it has been lost over time and therefore the blue becomes more dominant on the originals. The originals are not dyed with indigo, but with woad. For cost reasons we chose indigo, since you can not tell these pigments apart by eye. Gilded leather was ordered from England. This was cut into thin strips approximately 1.7-2.0 mm wide and used for decorations.

Processen
Första steget var att rita upp alla rutor med alla de olika djurfigurerna i rätt storlek. Därefter hade vi uppstartsträff med alla som skulle delta i projektet, på Historiska museet, och tittade på originalen. Vi gick igenom kontexten för täckena samt sydde ett litet prov. Vid träff nummer två fick alla välja vilket djur eller vilken bård man ville rekonstruera. Alla deltagare valde en ruta, antingen från Dalhemstäcket eller ett par av djurrutorna från Skepptunatäcket. Var och en gick till Textilkammaren på museet och ”lärde känna sitt djur” samt justerade eventuellt sin skiss mot originalet.
Vi träffades var tredje vecka på museet, då kunde besökare följa arbetes gång och ställa frågor till alla deltagarna. Däremellan träffades många av oss och broderade tillsammans.

Vi projektledare har medvetet valt att inte ge deltagarna direktiv om hur långa stygn de skulle sy med eller angett med vilket sätt de skulle överföra mönstret från skiss till tyg. Vi har också låtit alla själva studera sitt djur för att se hur det varit dekorerat med guldskinn, för att bättre bibehålla det som vi tycker är den starka känslan från originalen.

English
The process
The first step was to draw up all the squares with all the different animal figures, in the right size. After that we had the start-up meeting with all who would participate in this project at Historiska museet, and we all looked at the originals. We went through the context of the coverlets and sewed a small sample. At meeting number two everyone got to choose what animal or what border they wanted to reconstruct. All participants chose one square, either from the Dalhem coverlet or a pair of animal squares from the Skepptuna coverlet. Everyone went to the Textile chamber and “got to know their animals” and adjusted the sketch to the original.
We met every three weeks at the museum, where visitors could follow the work and ask questions to all participants. In between, many of us met and embroidered together.

We, the project leaders, have deliberately chosen not to provide participants with directives on how long they should make their stitches nor stated the manner in which they would transfer the design from sketch to fabric. We have let everyone study their animals to see how it was decorated with gilded leather, to better maintain what we think is the strong sense of the originals.

Tidsåtgång
Ett par av Skepptunatäckets djurrutor har tagit runt 40 timmar att brodera och de fyra bårderna har sammanlagt tagit runt 85 timmar. Den totala arbetstiden för Skepptunatäcket blir cirka 650 timmar inklusive montering.
En ruta på Dalhemstäcket har tagit runt 50 timmar att brodera. De tre broderade bårderna, den fjärde bården saknar dekorationer,  på Dalhemstäcket har sammanlagt tagit runt 100 timmar. Den totala arbetstiden för Dalhemstäcket blir cirka 750 timmar inklusive montering.

Utöver sömnaden så har det tagit 32 timmar att färga tygerna som använts. Uppritningen av täckenas första skisser har tagit 32 timmar. Arbetet med att skära guldremsor till de båda täckena har tagit omkring 16 timmar.

Totalt har vi lagt ner ungefär 1480 timmar. Detta motsvarar 185 hela arbetsdagar för en person. Troligtvis skulle det kunna gå att utföra detta på kortare tid om man var en eller två som arbetade med detta på heltid. Man skulle då kunna planera sin arbetstid på ett effektivt sätt och man skulle dra större nytta av den upptränade hantverksskickligheten. Vår reflektion är att hela uttrycket skulle förlora på att vara tillverkade av så få personer då utseende skulle bli för homogent. När vi har studerat originalen så har olika rutor så pass olika karaktär,  att det känns som att det är olika personer som har sytt dem. Man har troligt inte varit 28 personer, men vi tror att det bör ha varit sex eller fler personer per täcke.

English
Time 
A pair of Skepptuna coverlet squares animals have taken around 40 hours to embroider and the four borders have taken a total of approximately 85 hours. The total working hours for the Skepptuna coverlet add up to about 650 hours, including sewing them together. A square of Dalhem coverlet has taken around 50 hours to embroider. The three embroidered borders, the fourth border lacks decorations, on the Dalhem coverlet has taken a total of approximately 100 hours. The total working hours for the Dalhem coverlet come to about 750 hours, including sewing them together.

In addition to sewing it has taken 32 hours to dye the fabrics used. Drawing the first sketches have taken 32 hours. Efforts to cut the gold strips for both the coverlets have taken about 16 hours.

In total, we spent about 1480 hours. This is equivalent to 185 full working days for one person. Most likely it would be possible to accomplish this in less time if it was done by one or two persons working full time. They would then be able to plan their time effectively and they could take greater advantage of the trained craftsmanship. Our reflection is that the entire expression of the coverlets would get lost by being made by so few people, they would then look too homogeneous. When we studied the originals the squares looked so differently from each other, making it feel like there were different people who have sewn them. It has probably not been 28 people, but we think there should have been six people or more per coverlet.

Detaljerna
De som komponerade textilierna ursprungligen visste att utnyttja dramaturgin i kompositionen. När djuret först var ihopsytt såg det inte mycket ut för världen. När dekorationen kom på, väcktes djuret till liv. När de vita detaljerna och eventuella ögon och munnar kom till lyfte djuren till en helt annan nivå. Detaljerna är oerhört viktiga för helheten. Täckena är gjorda för att synas på håll och i levande ljus, då kommer guldet till sin rätt. Styrkan i kompositionen är också verkan av flera olika djur och att det finns en variation bland rutorna. Det gör att intresset hålls vid liv längre tid, nya saker upptäcks allt eftersom, den avslöjar vissa saker på håll och andra när du kommer närmre.

English
The details
Those who composed the coverlets originally knew how to use the drama of the composition. When the animals were first sewn they didn’t look like much of a thing. When the decoration was added it brought the animal to life. When the white details, the eyes and mouths came to raise the animals to an entirely different level. The details are extremely important for the whole expression. The coverlets are made to be seen from a distance and in candlelight, then the gold will lift the compostion. The strength of the composition is also the effect of several different animals and that there is a variation among the squares. This means that the interest is kept alive longer, new things are discovered as it reveals some things from a distance and some when you get closer.

Det färdiga arbetet
Att rekonstruera historiska textilier handlar, förutom glädjen att få uppleva textilierna i nyskick, om att lära sig att se detaljer, öva upp en hantverksskicklighet och få en känsla för medeltidens formspråk. Att vi har varit så många har också inneburit att vi har diskuterat tillvägagångssätt, uttryck, formdetaljer och utbytt erfarenheter och reflektioner.  Man tycker att man är noggrann vid arbetets start men alla har upptäckt nya detaljer under arbetets gång. Den erfarenhet som vi alla gjort har givit oss en fördjupad blick för medeltida textilier och tillverkningssätt.

När vi har sett på Dalhemstäcket så är vår reflektion att alla djuren hör ihop med andra halvan av paret och att de båda i paret finns med på täcket.
När det kommer till Skepptunatäcket så är det flera av djuren som inte stämmer med det djur som skulle vara det andra djuret i paret, vilket har fått oss att fundera på om det eventuellt ursprungligen skulle kunna finnas ytterligare ett täcke som tillverkats samtidigt.

Det har varit kul att se engagemanget och glädjen hos alla som har varit med och sytt. Projektet hade inte gått att genomföra utan allas arbetsinsats. Vi vill därför tacka alla inblandade och vi är övertygade om att resultatet har blivit så pass lyckat för att vi har varit många som har hjälpts åt.
/ Amica och Maria

English
The finished work
To reconstruct historical textiles is, except the pleasure to experience the textiles in mint condition, about learning to see the details, practicing a skill and get a feel for the medieval idiom. The fact that we have been so many has meant that we have been discussing approaches, expression, form details and exchanged experiences and reflections. You might think that you are careful when starting work, but everyone has discovered new details during the work. The experience that we have all done has given us an in-depth look of medieval textiles and production methods.

As we have seen in the Dalhem coverlet, all the animals come in pairs, due to the way they are cut out initially, and both versions of the pair are on the coverlet. When it comes to the Skepptuna coverlet, some of the animals are not a matched pair, the animal that would be the second animal in the pair is not present, which has led us to consider whether initially it could be on another coverlet, manufactured simultaneously.

It’s been fun to see the commitment and joy of all who have been involved and sewn. The project had not been possible without everyone’s effort. We want to thank everyone involved and we are confident that the results have been so successful that we have been many who have helped out.
/ Amica and Maria

 

Rekonstruktionerna kan ses på Historiska museet tills mitten på juli./
The reconstruction can be seen at the Historical Museum until mid-July.
Bilder från vernissagen. Pictures of the opening.
Photos: Jonas Evertsson

Projektgrupp/ Project group
Agnes Bohman Boyle
Anders Klintholm Lilliehöök
Anna Malmborg
Anna Odlinge
Anna Sönsteby Lilliehöök
Amica Sundström
Barbro Bornsäter Mellbin
Elin Jantze
Eva Eriksson
Fia Makalös Lindblom
Hannah Ström
Ida Berg
Ingela Wahlberg
Kerstin Petersson
Khelan Butén
Lena Dahren
Lia de Thornegge
Linnea Vennström
Magdalena Fick
Maria Fransson
Maria Neijman
Sofia Berg
Thérèse Pettersson
René Guthof
Tove Kluge
Ulrika Mårtensson
Vea Collins
Ylva Nellmar