Kypert / Twill

English within the text- Translated by Anna Lindemark, Lindemark Text

Swedish
Kypert
Kypert är den andra av våra 3 grundbindningar. Minsta antalet skaft som kan användas är 3, men rapporten kan vara hur stor som helst. Det är antalet skaft i vävstolen som utgör begränsningen. Den vanligaste formen är 2/2 kypert – en så kallad fyrskaftskypert, dvs en liksidig kypert där tråden binder över två trådar under två trådar, och nästa tråd binder likadant, men är förskjuten uppåt eller nedåt ett steg så att tyget får ett karaktäristiskt diagonalmönster. Denna form är den vanligare, och i Sverige dyker den upp under förromerska järnåldern och den sen aldrig ur tiden.

English
Twill
Twill is the second of the three basic bindings. The minimum number of shafts used is 3, but the report has no limit. It is the number of shafts in the loom that set the limit. The most common form is 2/2 twill called a four-shaft twill, that is, an equilateral twill where the thread binds over two threads and under two threads, and the next thread binds in the same way, but is adjusted one step up or down to create a characteristic diagonal pattern in the fabric. This is the most common form, and in Sweden, it appears during the pre roman Iron Age and is after that always in fashion.

Swedish
2/1 kypert är den kypert som har minsta mönsterrapporten med tre olikbindande trådar. Den kan aldrig vara liksidig, eftersom den är konstruerad av tre trådar. Denna kypert blir mycket vanlig under äldre medeltid, medan 2/2 kypert är vanligt förekommande oavsett tidsperiod.

I en 2/1 kypert har den ena sidan alltid fler synliga varptrådar, och den andra sidan har fler synliga inslagstrådar, vilket gör att denna kypert är lite svår att känna igen. På ena sidan kommer man att se en karaktäristisk diagonalrand, men på den andra sidan är tyget förvillande likt tuskaft.

English
2/1 twill, is the twill that has the smallest pattern report with three different binding threads. The 2/1 can never be equilateral. Since it is constructed of three threads. This twill becomes very common during the early Middle Ages, but the 2/2 twill is common regardless of time period.

In a 3-shaft twill, one side will always display more visible warp treads, while the other side displays more visible weft threads, which makes this type of twill a bit tricky to recognize. On one side, there is the characteristic diagonal stripe, while on the other side, the fabric is very similar to a plain weave.

Swedish
2/2 kypert kan man välja att göra oliksidig, då som en 1/3 kypert eller en 3/1 kypert. Detta brukar man kalla för varp- eller inslagseffekt. Detta är inte vanligt under förhistorien och inte heller i det medeltida fyndmaterialet. Men det förekommer i mer exklusiva tyger där man utnyttjar varp- och inslagseffekt för att skapa mönster.

English
2/2 twill can be made unequal, that is, as a 1/3 twill weave or a 3/1 twill. This is usually known as warp- or weft effect. This is not commonly occurring in in prehistoric finds, nor in finds from the Middle Ages. But there are some exclusive fabrics that use warp and weft effects to create patterns.

Swedish
Kyperten är ett lösare bundet tyg än tuskaft och blir därför lite lösare och mjukare. Kypert är mer elastiskt, framförallt i diagonalriktningen, ”på skrådden”. Inga tyger är egentligen speciellt elastiska i varp och inslagsriktning, men på skrådden är de mer elastiska.

Kypert i sin grundform har en tydlig diagonallinje, som man kan vrida på för att skapa mönster. Om man vänder solvningen så får man ett spetsmönster. På samma sätt kan man få spetsmönster i längdriktningen. Kombinerar man dessa effekter kan man få ett rombmönster. Under järnåldern förekommer något vi kallar för bruten omkastad kypert. Där har man i vändningen hoppat över ett antal steg, oftast 2, för att inte få en längre flottering i vändningen. När man gör rombmönster i bruten omkastad kypert så kallas denna för diamantkypert. Gör man mönster bara i inslagsriktingen kallas detta för fiskbensmönstring. Diamantkyperten, som ett regelbundet mönster, dyker upp under romersk järnålder. Men bruten omkastad kypert förekommer redan under förromersk järnålder: Gerumsmanteln är ett exempel på detta. I samband med att 2/1 kyperten blir populär, så förekommer också rombmönster där man inte har brutit i vändningen. Dessa kallas för gåsögon, dock skiljer sig från det moderna gåsögat eftersom dessa är vävda i 2/1 kypert.

Idag skulle man säga att den enklaste varianten av omkastad kypert är korskypert. Men man får vänta några hundra år till innan den gör sig gällande i det historiska materialet. Idag karaktäriserar vi alla brutna omkastade kypertvariationer som härledningar av kypert.

English
Twill is more loosely bound than plain weave fabric, and therefore it becomes a little more loose and soft. Twill is more elastic, especially on the bias. No fabric is really very elastic in the directions of the warp and weft, but more so on the bias.

Twill, in its basic form displays a clear diagonal line, which may be turned to create patterns. If turning the treading of the heddles, a V pattern emerges. Similarly, one can get in the longitudinal direction. When combining these, a diamond pattern is achieved. From the Iron Age, there are finds of what we call broken reversed twill. To avoid long floats in the turns, usually two heddles where skipped.  When you make a diamond pattern in broken reversed twill, is is called diamond twill. If the pattern is only visible in the weft direction, this is called herringbone. Diamond twill occurs regularly in finds from the Roman Iron Age. Broken twill is reversed during the pre-Roman Iron Age, of which the Gerum cloak is an example.

In conjunction with the increased popularity of 2/1 twill, diamond patterns occurs, but without the broken reversed twill. These are called goose eyes and they differ from the modern goose eyes as these are woven in 2/1 twill.

Today, we might say that the simplest reverse twill is broken twill. But it takes a few centuries before this manifests in the historical material. Today, we characterize all broken reversed twills as twill derivations.

Swedish
Fram till och med medeltiden är de kypertfragment som finns bevarade nästan uteslutande i ull. Dock finns det en grupp med vävnader gjorda i linne. Dessa utgör vad vi kallar för en kypertvariation, och här har man skapat en större mönsterrapport genom att vrida och vända på kypertdiagonalen. Det är intressant att de mönster som kypertvariationen ger återfinns i andra bindningar, exempelvis droppdräll.

English
Until the Middle Ages, the extant twill fragments that are preserved are almost entirely made of wool. However, there is a group of fabrics made of linen. These are what we call twill variations, where the weavers have achieved a larger pattern repeat by twisting and turning the twill line. It is interesting that the pattern yielded by the twill variation is found in other bindings, such as huckaback.

Historical textiles <3 twill
/ Amica and Maria

Ett vävprov på SHM34817 – A test weave of SHM34817

Scroll down for English

Fyndet från Enköping väckte många frågor från både er läsare och också från oss själva.
Hur stadigt blir ett band i lin och ull?
Vad kan det ha använts till?
Syns några vändningar av brickrotationen i originalbandet?
Är lingarnet också tvåtrådigt?
Hur många inslag per cm är det?
Vilka kvalitéer skulle vara lämpliga att använda för att väva ett band som liknar detta band?

Amica valde att sätta upp en varp med Lingarn 16/2– vit och med ullgarn Möbelåtta 8/2– naturgrå.
Bandet har 14 brickor med 4 trådar i varje bricka.
2 vita
2 grå
2 vita
2 grå
2 vita
2 grå
2 vita
Brickorna är parställda och trädda i första brickan i paret från höger och andra brickan i paret från vänster, läst från höger.

Då inslaget inte syns på originalbandet så finns anledning att tro att det är av samma garn som varpgarnet i de yttre brickorna, dvs vitt lingarn. Amica valde att väva med Lingarn 16/2 som inslag.

När de båda banden ligger jämte varandra så kan man tydligt se likheten. Det är givetvis svårt att försöka bortse ifrån färgskillnaden. Originalbandet kan givetvis ha haft andra färger än de färger Amica valde till sin varp. Dock bör lingarnet inte ha varit i någon annan kulör än vit eller oblekt. Orginalbandets ullgarn skulle kunna ha haft en annan färg, men det går inte att avgöra utan en kemisk analys.

Originalbandet uppvisar inte, på hela längden om 25cm, någon förändring av brickrotationen. Ifall bandet endast har vävts som den bevarade delen går inte att angöra. Lingarnet i originalbandet är också tvåtrådigt, precis som ullgarnet.

Vad bandets kan ha använts som går inte att avgöra. Om bandet har använts som bälte så skulle en bältestorne lätt kunna pressas genom ullgarnsranden i mitten. De vita ränderna är mycket hårdare och mindre flexibla. Bandet blir ganska stadigt.

Originalbandet är 1,4-1,5cm brett och rekonstruktionsbandet blev 1,5cm brett. På bilden ser rekonstruktionen lite bredare ut men detta är en synvilla på grund av att det är ljusare till färgen än originalbandet. Originalbandet har 4,5 inslag/ cm, det har även rekonstruktionen.

Kvalitén på de garner Amica valde är väldigt lämpliga för att använda om man skall väva ett liknande band.

The find from Enköping brought many questions from both you readers and also from ourselves.
How sturdy will a band of linen and wool become?
What can it be used for?
Can you see the tablet rotation in the original band?
Is the linen yarn also 2-plyed?
How many wefts per cm are there?
Which qualitties would be suitable for use for weaving a band similar to this one?

Amica chose to put up a warp of Linen 16/2-white, with wool Möbelåtta 8/2– natural gray.
The band has 14 tablets with 4 threads in each tablet.
2 white
2 gray
2 white
2 gray
2 white
2 gray
2 white
The tablets are placed in point setting and threaded in the first tablet of the pair from the right direction and the second tablet in the pair left, read from the right side.

The weft is not visible on the original band, so there is reason to believe that it is of same yarn as the warp yarn in the outer tablets, ie white linen. Amica chose to weave with Linen yarn 16/2 as a weft.

When the two bands lies next to each other you can clearly see the resemblance. It is of course hard to try and ignore the color difference. The original band can of course have had other colors than the colors Amica chose in her warp. However, the linen should not have been in any other color than white or unbleached. The original band’s wool could have had a different color, but it can not be seen without a chemical analysis.

The original band has not, on the whole length of 25cm, any change of tablet rotation. If the band has only been woven as the preserved part is impossible to tell. The linen yarn in the original band is also two-plyed, just like the wool yarn.

What the band may have been used as is impossible to determine. If the band has been used as a belt, a belt tongue would easily have pushed through the wool stripe in the middle. The white stripes and much harder and less flexible. The band is quite sturdy.

The original band is 1,4-1,5cm wide and the reconstruction band is 1,5cm wide. In the picture the reconstruction looks a little wider, but this is an illusion because it is lighter in color than the original band. The original band has 4.5 wefts/cm, the same as the reconstruction.

The quality of the yarns Amica chose is very suitable to use if one is to weave a similar band.